Fuji-san som metod

[Detta inlägg tillkom ursprungligen under min 5-månaders vistelse som gästlärare vid Soka University, Tokyo, Japan]

En av sakerna som är tydlig i Japan är hur mycket de älskar Mount Fuji. Det finns väldigt många berg i Japan men inget som Fuji-san. Vulkanberget står i ensam majestät på slätten några timmar sydväst om Tokyo. De mest kända avbildningarna av Fuji-san står konstnären Katsushika Hokusai för. Hokusai levde 1760-1849 och var närmast besatt av att måla och teckna. Hela tiden strävade han framåt för att utvecklas och det verkar som att han var mer intresserad av att lära sig, snarare än att prestera. Även mot slutet av sin livstid uttryckte han att om han bara hade fått leva fem år till hade han kunnat prestera något av minsta betydelse. Detta trots att han var och är en av Japans mest betydelsefulla konstnärer.

Sista helgen innan jag åkte hem från Japan i januari 2018 var jag på en utställning om Hokusai och Japonism på Western Art Museum i Tokyo. Efter att ha köat i 30 minuter och sedan trängts bland japaner som ville på nära håll granska inflytandet av Hokusai hos en rad västerländska konstnärer kom jag fram till målningarna med Fuji-san. Jag har sett dem förut avbildade och även på Hokusai-museum i Obuse i provinsen Nagano.  Men denna gång förstod jag något mer vad det innebär att hålla ett fokus på Fuji-san. Bilderna är till stor del olika versioner av färger, moln, solnedgångar osv, men också en mängd andra motiv. Människor som arbetar, promenerar, åker båt, natur av olika slag finns alla representerade i olika avbildningar av Fuji-san. Hokusais mest kända målning är annars den stora vågen och även denna är en avbildning av Fuji-san, fast berget syns bara som en liten detalj mellan vågorna.

När man låser en fokalpunkt uppstår mönster och historier runt denna. Det är först när man närstuderat berget eller fenomenet en lång stund som det nya uppstår. Journalistik har problemet i att man hela tiden snabbt ska avbilda ett fenomen innan man hastar vidare; bra journalistik har möjlilghet att hålla sig kvar och fortsätta fördjupa fenomenets sammanhang och relationer. Här försöker forskningen istället hålla sig fast för att hasta vidare. Om en fotograf idag skulle få uppdraget att fotografera en känd byggnad, säg den ofärdiga kyrkan i Barcelona, under en veckas tid skulle den nog fånga kyrkans färg, form och ljus. Om samma fotograf skulle få i uppdrag att fotografera kyrkan heltid under ett års tid skulle något annat uppstå. Relationer med invånare såsom mänskliga besökare, duvor, sol, detaljer, tårar, köer, turistbussar och stjärnhimmel.

En kvinna jag träffade på ett guest house på ön Zamami utanför Okinawa sa att för japaner måste man göra något minst 10 år innan man kan uppvisa något resultat av värde. Om man t.ex. börjar öva på ett nytt instrument så finns det en respekt för kunskapen i optimal hantering av instrumentet, snarare än i hur du själv hanterar det. Den japanska mannen som lärde sig måla i Excel sa att han skulle ge sitt målande 10 år för att åstadkomma något. Så det kanske stämmer med de där 10 åren. Poängen är att det ska löna sig att härda ut och fokusera.

För detta projekt, Unearthing the Human, har jag lärt mig att jag måste fortsätta fördjupa. Låta det ta tid, så länge jag fortsätter. Gör mer mer mer. Gräv där jag står fast från olika vinklar. Efter ett tag uppstår något bortom det som andra (de som inte ägnat detta två eller tio år) tar för givet. Jag ser mönster, begrepp, frågor som inte andra uppmärksammat. Med människans tidiga evolution som fokalpunkt kan resten av världen veckla ut sig från detta fenomen. Kanske är det inte så mycket unearthing som unfolding. Evolution betyder trots allt att veckla ut. Well, kanske är det så att om jag spenderar ytterligare tio år med att fördjupa detta projekt så kommer den optimala projekttiteln att uppenbara sig.