Populärkultur och humanism

Populärkulturella historiska berättelser är sällan sanna representationer av det förgångna utan ser på det genom en egen lins. Idéer som berättelsens skapare själv tycker är viktiga kommer ofta fram i en berättelse om dåtiden. Berättelser om människans tidiga evolution är inget undantag. Jag ska i denna text kort berätta om tre verk som alla tre delar ett liknande sekulärt humanistiskt idéstoff.

Först ut är en av mina favoritberättelser, nämligen den tecknade vuxenserien Hominids. Den finns online och även i bokform numera. Hominid är det ord som används för alla de olika människogrupper som befolkade denna planet innan homo sapiens tog över (visserligen genom beblandning) och blev den idag enda kvarlevande hominiden. Boken Hominids utspelar sig alltså på den tid då det fanns olika människotyper som levde parallellt med varandra. Hominids protagonister är en stam som lever uppe i träden i djungeln. De är sekulära, organiska, feministiska och ser inte sex som något skamligt. Kvinnorna täcker inte sina bröst. Andra människotyper som dyker upp är ofta skräckinjagande på olika sätt (grymma jättar och elaka root-dwellers). Snälla stammen möter en kille (se bild nedan) från deras fiende, bergsfolket, där man har en stark tro vilket gör att han har tydliga uppfattningar om saker och ting. Hans tro liknar till stor grad nutida konservativa religiösa. Istället för att skicka iväg honom tar de honom till sig för att försöka få honom att förstå att hans gud inte finns. Det högre syftet är att de olika stammarna ska kunna leva i fred – även om de egentligen bara tror att det är genom deras sekulärism som det går att leva i fred. Denna berättelse är mycket spännande och intressant. Samtidigt är den en slags predikan för ett nutida sekulärt, humanistiskt, feministiskt, upplyst ego som sätter sig över de icke-sekulära. Med andra ord en slags upplysningsberättelse med mer köttslig lust och girl power.

Hominids

Det andra exemplet ska jag bara berätta om i korthet. Det är filmen 10 000 BC som handlar om ett gäng mammutjägare som kommer att slåss mot en uppblåst påhittad gud som använder slavar för att bygga pyramider till gudens ära. Filmen blandar historiska data med fiktion i en ganska underhållande blandning som också innehåller mördar-fågel-skräcködlor i en djungel och afrikanska bönder. Nåja, filmens manlige huvudperson D’Leh dödar i alla fall guden med sitt svärd så alla kan bli fria och glada igen. Filmen hade kunnat göra ännu mer av olika evolutionära mysterier, men nu faller den tillbaka på det traditionella sekulära budskapet istället. Samma narrativ med religion som redskap för maktutövande känns igen till viss del från Mel Gibsons Apocalypto, fast den utspelar sig tusentals år senare.

10 000 BC

Mitt sista exempel är ett exempel som jag förmodligen kommer att återkomma till många gånger på denna blogg: Jean M Auels Earth’s Children romansvit där den första mest kända är Grottbjörnens folk. Ayla är bara liten flicka när hennes människoföräldrar dör. Hon irrar runt i ödemarken när en kvinna i klanfolket hittar henne. Klanfolket, grottbjörnens folk som de också kallas, är de vi idag kallar neandertalare. De uppfostrar henne och gör henne till en av dem. Det är långa, detaljerade men otroligt faktaspäckade böcker Auel har komponerat.

Eftersom jag pratade om köttslig lust ovan i Hominids så är det väl bäst att reda ut detta en gång för alla: nej, dessa böcker är inte tantsnusk. Inte för att det är fel på varken snusk eller tantsnusk, men faktum är att det inte alls är särskilt mycket sexskildringar. Grottbjörnens folk innehåller bara ett gäng sexuella övergrepp som bara är traumatiska och helt utan sex appeal. Och i bok två, Hästarnas dal är Ayla ensam i en dal i stort sett hela boken. Hennes blivande sexpartner Jondalar får vi också följa i boken och han har några erotiska träffar med olika kvinnor. Men mellan Ayla och Jondalar blir det inte sex förrän i slutet av bok två. I skrivande stund håller jag på att läsa bok tre, Mammutjägarna, och där är det en del sexskildringar, men med tanke på bokens 800 sidor och att boken skildrar allt i deras liv – inklusive hur de går på toaletten – så är det inte så stor del som går åt till sexet.

En figur som var inspiration till Auels beskrivning av tron av sexualitet som gåva av Modern

I alla fall, den idémässiga berättelsen som drivs är Aylas feministiska insikter om ojämlikheten hos Grottbjörnens folk, hennes egen kvinnliga självständighet i Hästarnas dal och det jämlika samhället hos Mammutjägarna. Den berättar en lycka inför att förstå hur bra ett samhälle fungerar när alla hjälper till efter egen förmåga och vilja, istället för efter fastlåsta könsroller. Detta budskap predikas fram väldigt tydligt. När Ayla lever själv i Hästarnas dal under två år blir berättelsen en slags Robinson Crusoe på speed (eller motsvarande ört på den tiden). Hon uppfinner hästridning, dragvagnar, jaktredskap, ett nytt sätt att göra eld, jaktmetoder, utvecklar mediciner, tämjer ett lejon, kommer på hur befruktning går till, med mera. Under två år ser vi ungefär 20 000 år i vanliga människornas utveckling swisha förbi. Nöden krävde ingen lag osv. Den sekulära delen är inte lika stark i berättelsen, men Ayla genomskådar i alla fall hur det går till när en deltagare av stammen ”dör” för de andra (de är alla upplärda i att ignorera den som ”dör”) och att det inte alls är magi utan social påverkan. Ayla som är upplärd medicinkvinna förstår också växternas roll i andeceremonier.

Var det inte såhär världen såg ut för 10 000 eller 40 000 år sedan då? Kanske, fast troligtvis inte. De idéer och ideal som syns i dessa berättelser ligger väldigt nära nutida västerländska idéer och ideal – eller snarare västerländska humanistiska sekulära individualistiska liberala ideal för att vara mer noga. Det finns andra filmgenrer som innehåller andra ideal. Jag såg några postapokalyptiska filmer nyligen som flera av dem bar på djupt kristna eller religiösa ideal, exempelvis Book of Eli och I Am Legend.

Det finns också berättelser från urbefolkningar om hur de betraktar eller betraktade världen och de liknar inte alls våra västerländska ideal. Visst var det inte frid och fröjd förr – det visar arkeologiska utgrävningar. Och visst har det säkert funnits konflikter som går ut på att vara mer eller mindre sekulära, mer eller mindre jämlika, mer eller mindre sexuellt moraliserande. Men berättelserna som finns påvisar snarare en annan slags sinnlighet eller närvaro till djur och natur. En annan slags humanism där det sekulära inte utesluter sinnlighet, ihopkoppling med naturen, samspel och ett ekologiskt tänkande kan man också finna i åtminstone två av berättelserna.

Ett exempel på detta finns mycket tydligt i Hominids – karaktärerna där är ju små hippies egentligen. När personen från bergsfolket förstår att den snälla stammen förstår så mycket om djungeln ifrågasätter han varför de inte använder denna kunskap till att kontrollera den. Då förklarar de att det inte fungerar så, utan att allt måste få leva i harmoni osv. En av de mer fängslande delarna i Hästarnas dal är de sekvenser då Ayla tar hand om ett föl (efter att ha jagat och ätit upp mamman…). Hon döper fölet till Winnie, matar det, de följer varandra hela tiden, de känner av varandras rädsla och trygghet. De växer upp tillsammans i grottan och blir varandras familj. Sedan börjar Ayla sitta på hästen och slutligen rider hon. Hela tiden med samma känslighet inför varandras kroppar, viljor och känslor. Även här motstår människan, Ayla, att gå in i en antropocentriskt kontrollerande roll, utan hon blir kvar som en bland de övriga jordlingarna. Jag uppfattar att det intressanta uppstår just i de sekvenser där Ayla går in i relation med natur och djur jämfört med de mellanmänskliga intrigerna. Här handlar det om en känslighet inför den andre, och djup kontakt. Kontakten är inte religiös, men ändå sinnlig och mer än vad någon kan ta på eller bekräfta genom rationella beskrivningar.

I denna text har jag bara skrivit om populärkulturella berättelser och inget om vad vetenskapen säger. Vissa saker kan vi klarlägga genom att se hur hominider förr beblandade sig, hur de dog och hur de levde. Men hur de tänkte, pratade eller gjorde är fortfarande svårt att beskriva. I väntan på detta, och kanske som inspiration till detta, kan vi använda oss av kulturen och dess fantasi.