Tomrum

Tänk om vi varit gorillor. Så många statyer hade sett ut såhär då.

Det senaste året har jag besökt ett antal utställningar om människans tidiga historia runt om i världen. Jag kommer i ett flertal inlägg att behandla dessa besök, men utifrån olika teman. Ofta kommer dessa teman blandas ihop med tankar från de populärvetenskapliga böcker jag också läser i ämnet samt diverse vetenskapsteoretiska funderingar. Denna text ska handla om tomrum.

Tänk om vi varit gorillor.  När det gäller gorillornas evolutionära historia vet vi väldigt lite, då det nästan i stort sett helt saknas fossil av tidigare gorillor. Gorillor har nämligen rent historiskt sett vad man vet enbart bott i djungeln varför fossil inte bevarats då skeletten brutits ned av mikroorganismer. När det gäller människans evolution finns det fler fossil, framföra allt från människogrupper som bott i eller nära grottor. Från många tidsåldrar har vi hittat relativt få fossil, men ju närmare nutid vi kommer desto fler fossil hittar vi. Skeptikerna kallar detta för ”the missing link” mellan apa (vilket inte är de apor som finns idag utan en för-apa) och människa. Likaså från många geografiska regioner finns färre fossil pga klimatet har påverkat nedbrytningen av fossil. Men tänk om vi varit gorillor. Då hade vi inte haft några fossil från Homo afarensis, inte någon Lucy, inga andra Australopithecus, och inte heller någon Homo erectus att lägga vårt evolutionära pussel med. Genom att jämföra med Gorillan känner jag snarare en tacksamhet för materialet som finns, snarare än att jag bekymrar mig över det som inte finns.

Denna tanke om Gorillans avsaknad av fossil diskuteras i den eftertänksamma boken The Accidental Species: Misunderstandings of Human Evolution av Henry Gee. Gee är palaeontolog, evolutionsbiolog, vetenskapsjournalist och del av redaktionen på tidskriften Nature. Bland annat hanterade han artiklar kring den relativt nyligen funna Homo floresiensis och diskuterar detta i boken. Gee har en pragmatisk syn på kunskap och vetenskap och drar sig inte för att peka på osäkerheten och tomrummen i de evolutionära materialen. Detta har gjort att han blivit citerad av kreationister i USA, dock alltid med meningar tagna ur sitt sammanhang (vilket han får bemöta i senare böcker). Han menar att tomrum är naturliga helt enkelt för att vi aldrig kommer att hitta fossil från vartenda en av de miljontals människor som levt före oss, eller ens från varje generation. Säg att den mänskliga historien allt sedan separationen från övriga apor skedde (cirka sju miljoner år sedan) och att varje generation i genomsnitt är 20 år (förmodligen yngre tidigare) – det ger 350 000 generationer i rakt nedstigande led som vi behöver hitta bevis för. Vi hanterar alltså en mycket långa historia och som med alla sidolinjer, idag nu utdöda ”kusiner”, blir enormt mycket mer omfattande. Självklart kommer det därför att alltid finnas tomrum. Frågan är hur vi väljer att hantera dem.

På museum hanteras dessa tomrum på enklast möjliga sätt: med tystnad. Ibland ritas evolutionära fylogenetiska släktträd upp med linjer utmed vilka de olika arterna och grupperna placeras. Ibland enbart med namn, ibland med bild av en skalle och ibland med en reproduktion över hur denna förmänniska kan ha sett ut. Museum som inte har specialiserat sig på människans förhistoria har ofta denna linjära visualisering av sitt material. De mer specialiserade muséerna visar mer tomrum i sina utställningar. Det finns alltså en utveckling, men den är varken linjär eller helt ihållande. En bild som ofta används är den som är framtagen till Natural History Museum i London. Här arbetar bland annat Chris Stringer som är en av världens främsta auktoriteter inom området människans evolution. Hans bok The Origin of Our Species är mycket läsvärd men eftersom den kom ut år 2011 börjar jag längta efter en uppdaterad upplaga som även tar med den senaste forskningen. Denna bild grupperar olika fossil och riktar dem framåt i ett slags V eller pil. Vi kan jämföra med Musée de l’Homme i Paris som med sin vita estetik stiligt presenterar fynden på en tidslinje (fast rent grafiskt markerar strecken tidsperioder snarare än utvecklingen) men inte pekar ut släktskap utom när de är genetiskt säkerställda.

Bild hämtad från Natural History Museum Londons webbsida.

Bild från grafiska designbyrån Polygraphic som står bakom grafiken på Musée de L’Homme.

Vad som dock är signifikant är att det sällan förs någon dialog på museum. Ingen diskuterar tomrummen, utan de bara uppstår mellan de olika fossilen. Tomrummen hör dock till den arkeologiska fossil-centrerade typen av utställning. Se till exempel fossilskallarna i förgrunden på bilden från Parismuséet. Idag när mycket forskning om människans ursprung genomförs i DNA-laboratorium utmanas idén om den linjära tidsuppfattningen och att fossil från varje tidsålder måste finnas för att möjliggöra representation på museum. Istället finns spåren i vår genetik och slutsatser kan dras bakåt i tiden med hjälp av DNA från nu levande människor i kombination med DNA från fossil. På Musée de l’Homme i Paris kan man sätta sig i en slags fotoapparat som läser av din ansiktsform och sedan projicerar en bild av hur du skulle sett ut om du varit Neandertalare – större ögonbågar, mindre haka och så vidare.

Minskar tomrummet mellan oss och dem genom sådana installationer? Nja, kanske inte, men det leder kanske till eftertanke om skillnad eller inte skillnad. För är det något som utställningar annars inte gör, är det att inbjuda till sådan reflektion. Visst bjuder utställningar in till någon slags reflektion, men främst kring den humanistiska frågan om vad det innebär att vara människa och vilka steg som ledde fram till de kulturella varelser vi är idag. Till mycket mindre grad ställs frågor kring vilka betydelser vi egentligen lägger i gränsdragningarna människa/djur, natur/kultur, Homo sapiens/arkaiska människor och så vidare. Likaså kring vad tomrummen betyder. Hur tomrum kommer att presenteras framöver i museum vet jag inte, men allt eftersom genetiska analyser fyller på med nya släktskapsförhållanden kommer förmodligen vissa tomrum att fyllas. Samtidigt avslöjar DNA-analyser också tidigare okända fakta, såsom Denisovamänniskan. Vad man trodde var ett fingerben från en Neandertalare visade sig vara en helt ny art som vi inte har några direkta arkeologiska bevis för. Dock vet vi att de funnits i Asien eftersom de beblandat sig med de människor som nu lever i Polynesien och delar av Asien. Hur levde de? Nya tomrum uppstår.

Det är också denna syn på vetenskap och kunskap som Henry Gee förespråkar i sin bok. Föränderlig och i ständig utveckling. Bara för att kunskap innehåller tomrum och förändras, betyder det inte att den är falsk. Forskning kan vara binär i sin syn på sant och falskt endast när vad sant och falskt betyder kan komma att förändras. Hela vår vetenskapshistoria är fylld med intressanta hypoteser som förkastades under många år och inte togs på allvar förrän bevisen var överväldigande. Det har bland annat vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn visat. Det gäller i allra högsta grad även inom den evolutionära vetenskapen.

Tomrum existerar. De fylls igen och nya uppstår. Det hade varit intressant att se fler museum förhålla sig till detta ofrånkomliga faktum.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *