Tomrum

Tänk om vi varit gorillor. Så många statyer hade sett ut såhär då.

Det senaste året har jag besökt ett antal utställningar om människans tidiga historia runt om i världen. Jag kommer i ett flertal inlägg att behandla dessa besök, men utifrån olika teman. Ofta kommer dessa teman blandas ihop med tankar från de populärvetenskapliga böcker jag också läser i ämnet samt diverse vetenskapsteoretiska funderingar. Denna text ska handla om tomrum.

Tänk om vi varit gorillor.  När det gäller gorillornas evolutionära historia vet vi väldigt lite, då det nästan i stort sett helt saknas fossil av tidigare gorillor. Gorillor har nämligen rent historiskt sett vad man vet enbart bott i djungeln varför fossil inte bevarats då skeletten brutits ned av mikroorganismer. När det gäller människans evolution finns det fler fossil, framföra allt från människogrupper som bott i eller nära grottor. Från många tidsåldrar har vi hittat relativt få fossil, men ju närmare nutid vi kommer desto fler fossil hittar vi. Skeptikerna kallar detta för ”the missing link” mellan apa (vilket inte är de apor som finns idag utan en för-apa) och människa. Likaså från många geografiska regioner finns färre fossil pga klimatet har påverkat nedbrytningen av fossil. Men tänk om vi varit gorillor. Då hade vi inte haft några fossil från Homo afarensis, inte någon Lucy, inga andra Australopithecus, och inte heller någon Homo erectus att lägga vårt evolutionära pussel med. Genom att jämföra med Gorillan känner jag snarare en tacksamhet för materialet som finns, snarare än att jag bekymrar mig över det som inte finns.

Denna tanke om Gorillans avsaknad av fossil diskuteras i den eftertänksamma boken The Accidental Species: Misunderstandings of Human Evolution av Henry Gee. Gee är palaeontolog, evolutionsbiolog, vetenskapsjournalist och del av redaktionen på tidskriften Nature. Bland annat hanterade han artiklar kring den relativt nyligen funna Homo floresiensis och diskuterar detta i boken. Gee har en pragmatisk syn på kunskap och vetenskap och drar sig inte för att peka på osäkerheten och tomrummen i de evolutionära materialen. Detta har gjort att han blivit citerad av kreationister i USA, dock alltid med meningar tagna ur sitt sammanhang (vilket han får bemöta i senare böcker). Han menar att tomrum är naturliga helt enkelt för att vi aldrig kommer att hitta fossil från vartenda en av de miljontals människor som levt före oss, eller ens från varje generation. Säg att den mänskliga historien allt sedan separationen från övriga apor skedde (cirka sju miljoner år sedan) och att varje generation i genomsnitt är 20 år (förmodligen yngre tidigare) – det ger 350 000 generationer i rakt nedstigande led som vi behöver hitta bevis för. Vi hanterar alltså en mycket långa historia och som med alla sidolinjer, idag nu utdöda ”kusiner”, blir enormt mycket mer omfattande. Självklart kommer det därför att alltid finnas tomrum. Frågan är hur vi väljer att hantera dem.

På museum hanteras dessa tomrum på enklast möjliga sätt: med tystnad. Ibland ritas evolutionära fylogenetiska släktträd upp med linjer utmed vilka de olika arterna och grupperna placeras. Ibland enbart med namn, ibland med bild av en skalle och ibland med en reproduktion över hur denna förmänniska kan ha sett ut. Museum som inte har specialiserat sig på människans förhistoria har ofta denna linjära visualisering av sitt material. De mer specialiserade muséerna visar mer tomrum i sina utställningar. Det finns alltså en utveckling, men den är varken linjär eller helt ihållande. En bild som ofta används är den som är framtagen till Natural History Museum i London. Här arbetar bland annat Chris Stringer som är en av världens främsta auktoriteter inom området människans evolution. Hans bok The Origin of Our Species är mycket läsvärd men eftersom den kom ut år 2011 börjar jag längta efter en uppdaterad upplaga som även tar med den senaste forskningen. Denna bild grupperar olika fossil och riktar dem framåt i ett slags V eller pil. Vi kan jämföra med Musée de l’Homme i Paris som med sin vita estetik stiligt presenterar fynden på en tidslinje (fast rent grafiskt markerar strecken tidsperioder snarare än utvecklingen) men inte pekar ut släktskap utom när de är genetiskt säkerställda.

Bild hämtad från Natural History Museum Londons webbsida.

Bild från grafiska designbyrån Polygraphic som står bakom grafiken på Musée de L’Homme.

Vad som dock är signifikant är att det sällan förs någon dialog på museum. Ingen diskuterar tomrummen, utan de bara uppstår mellan de olika fossilen. Tomrummen hör dock till den arkeologiska fossil-centrerade typen av utställning. Se till exempel fossilskallarna i förgrunden på bilden från Parismuséet. Idag när mycket forskning om människans ursprung genomförs i DNA-laboratorium utmanas idén om den linjära tidsuppfattningen och att fossil från varje tidsålder måste finnas för att möjliggöra representation på museum. Istället finns spåren i vår genetik och slutsatser kan dras bakåt i tiden med hjälp av DNA från nu levande människor i kombination med DNA från fossil. På Musée de l’Homme i Paris kan man sätta sig i en slags fotoapparat som läser av din ansiktsform och sedan projicerar en bild av hur du skulle sett ut om du varit Neandertalare – större ögonbågar, mindre haka och så vidare.

Minskar tomrummet mellan oss och dem genom sådana installationer? Nja, kanske inte, men det leder kanske till eftertanke om skillnad eller inte skillnad. För är det något som utställningar annars inte gör, är det att inbjuda till sådan reflektion. Visst bjuder utställningar in till någon slags reflektion, men främst kring den humanistiska frågan om vad det innebär att vara människa och vilka steg som ledde fram till de kulturella varelser vi är idag. Till mycket mindre grad ställs frågor kring vilka betydelser vi egentligen lägger i gränsdragningarna människa/djur, natur/kultur, Homo sapiens/arkaiska människor och så vidare. Likaså kring vad tomrummen betyder. Hur tomrum kommer att presenteras framöver i museum vet jag inte, men allt eftersom genetiska analyser fyller på med nya släktskapsförhållanden kommer förmodligen vissa tomrum att fyllas. Samtidigt avslöjar DNA-analyser också tidigare okända fakta, såsom Denisovamänniskan. Vad man trodde var ett fingerben från en Neandertalare visade sig vara en helt ny art som vi inte har några direkta arkeologiska bevis för. Dock vet vi att de funnits i Asien eftersom de beblandat sig med de människor som nu lever i Polynesien och delar av Asien. Hur levde de? Nya tomrum uppstår.

Det är också denna syn på vetenskap och kunskap som Henry Gee förespråkar i sin bok. Föränderlig och i ständig utveckling. Bara för att kunskap innehåller tomrum och förändras, betyder det inte att den är falsk. Forskning kan vara binär i sin syn på sant och falskt endast när vad sant och falskt betyder kan komma att förändras. Hela vår vetenskapshistoria är fylld med intressanta hypoteser som förkastades under många år och inte togs på allvar förrän bevisen var överväldigande. Det har bland annat vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn visat. Det gäller i allra högsta grad även inom den evolutionära vetenskapen.

Tomrum existerar. De fylls igen och nya uppstår. Det hade varit intressant att se fler museum förhålla sig till detta ofrånkomliga faktum.

Populärkultur och humanism

Populärkulturella historiska berättelser är sällan sanna representationer av det förgångna utan ser på det genom en egen lins. Idéer som berättelsens skapare själv tycker är viktiga kommer ofta fram i en berättelse om dåtiden. Berättelser om människans tidiga evolution är inget undantag. Jag ska i denna text kort berätta om tre verk som alla tre delar ett liknande sekulärt humanistiskt idéstoff.

Först ut är en av mina favoritberättelser, nämligen den tecknade vuxenserien Hominids. Den finns online och även i bokform numera. Hominid är det ord som används för alla de olika människogrupper som befolkade denna planet innan homo sapiens tog över (visserligen genom beblandning) och blev den idag enda kvarlevande hominiden. Boken Hominids utspelar sig alltså på den tid då det fanns olika människotyper som levde parallellt med varandra. Hominids protagonister är en stam som lever uppe i träden i djungeln. De är sekulära, organiska, feministiska och ser inte sex som något skamligt. Kvinnorna täcker inte sina bröst. Andra människotyper som dyker upp är ofta skräckinjagande på olika sätt (grymma jättar och elaka root-dwellers). Snälla stammen möter en kille (se bild nedan) från deras fiende, bergsfolket, där man har en stark tro vilket gör att han har tydliga uppfattningar om saker och ting. Hans tro liknar till stor grad nutida konservativa religiösa. Istället för att skicka iväg honom tar de honom till sig för att försöka få honom att förstå att hans gud inte finns. Det högre syftet är att de olika stammarna ska kunna leva i fred – även om de egentligen bara tror att det är genom deras sekulärism som det går att leva i fred. Denna berättelse är mycket spännande och intressant. Samtidigt är den en slags predikan för ett nutida sekulärt, humanistiskt, feministiskt, upplyst ego som sätter sig över de icke-sekulära. Med andra ord en slags upplysningsberättelse med mer köttslig lust och girl power.

Hominids

Det andra exemplet ska jag bara berätta om i korthet. Det är filmen 10 000 BC som handlar om ett gäng mammutjägare som kommer att slåss mot en uppblåst påhittad gud som använder slavar för att bygga pyramider till gudens ära. Filmen blandar historiska data med fiktion i en ganska underhållande blandning som också innehåller mördar-fågel-skräcködlor i en djungel och afrikanska bönder. Nåja, filmens manlige huvudperson D’Leh dödar i alla fall guden med sitt svärd så alla kan bli fria och glada igen. Filmen hade kunnat göra ännu mer av olika evolutionära mysterier, men nu faller den tillbaka på det traditionella sekulära budskapet istället. Samma narrativ med religion som redskap för maktutövande känns igen till viss del från Mel Gibsons Apocalypto, fast den utspelar sig tusentals år senare.

10 000 BC

Mitt sista exempel är ett exempel som jag förmodligen kommer att återkomma till många gånger på denna blogg: Jean M Auels Earth’s Children romansvit där den första mest kända är Grottbjörnens folk. Ayla är bara liten flicka när hennes människoföräldrar dör. Hon irrar runt i ödemarken när en kvinna i klanfolket hittar henne. Klanfolket, grottbjörnens folk som de också kallas, är de vi idag kallar neandertalare. De uppfostrar henne och gör henne till en av dem. Det är långa, detaljerade men otroligt faktaspäckade böcker Auel har komponerat.

Eftersom jag pratade om köttslig lust ovan i Hominids så är det väl bäst att reda ut detta en gång för alla: nej, dessa böcker är inte tantsnusk. Inte för att det är fel på varken snusk eller tantsnusk, men faktum är att det inte alls är särskilt mycket sexskildringar. Grottbjörnens folk innehåller bara ett gäng sexuella övergrepp som bara är traumatiska och helt utan sex appeal. Och i bok två, Hästarnas dal är Ayla ensam i en dal i stort sett hela boken. Hennes blivande sexpartner Jondalar får vi också följa i boken och han har några erotiska träffar med olika kvinnor. Men mellan Ayla och Jondalar blir det inte sex förrän i slutet av bok två. I skrivande stund håller jag på att läsa bok tre, Mammutjägarna, och där är det en del sexskildringar, men med tanke på bokens 800 sidor och att boken skildrar allt i deras liv – inklusive hur de går på toaletten – så är det inte så stor del som går åt till sexet.

En figur som var inspiration till Auels beskrivning av tron av sexualitet som gåva av Modern

I alla fall, den idémässiga berättelsen som drivs är Aylas feministiska insikter om ojämlikheten hos Grottbjörnens folk, hennes egen kvinnliga självständighet i Hästarnas dal och det jämlika samhället hos Mammutjägarna. Den berättar en lycka inför att förstå hur bra ett samhälle fungerar när alla hjälper till efter egen förmåga och vilja, istället för efter fastlåsta könsroller. Detta budskap predikas fram väldigt tydligt. När Ayla lever själv i Hästarnas dal under två år blir berättelsen en slags Robinson Crusoe på speed (eller motsvarande ört på den tiden). Hon uppfinner hästridning, dragvagnar, jaktredskap, ett nytt sätt att göra eld, jaktmetoder, utvecklar mediciner, tämjer ett lejon, kommer på hur befruktning går till, med mera. Under två år ser vi ungefär 20 000 år i vanliga människornas utveckling swisha förbi. Nöden krävde ingen lag osv. Den sekulära delen är inte lika stark i berättelsen, men Ayla genomskådar i alla fall hur det går till när en deltagare av stammen ”dör” för de andra (de är alla upplärda i att ignorera den som ”dör”) och att det inte alls är magi utan social påverkan. Ayla som är upplärd medicinkvinna förstår också växternas roll i andeceremonier.

Var det inte såhär världen såg ut för 10 000 eller 40 000 år sedan då? Kanske, fast troligtvis inte. De idéer och ideal som syns i dessa berättelser ligger väldigt nära nutida västerländska idéer och ideal – eller snarare västerländska humanistiska sekulära individualistiska liberala ideal för att vara mer noga. Det finns andra filmgenrer som innehåller andra ideal. Jag såg några postapokalyptiska filmer nyligen som flera av dem bar på djupt kristna eller religiösa ideal, exempelvis Book of Eli och I Am Legend.

Det finns också berättelser från urbefolkningar om hur de betraktar eller betraktade världen och de liknar inte alls våra västerländska ideal. Visst var det inte frid och fröjd förr – det visar arkeologiska utgrävningar. Och visst har det säkert funnits konflikter som går ut på att vara mer eller mindre sekulära, mer eller mindre jämlika, mer eller mindre sexuellt moraliserande. Men berättelserna som finns påvisar snarare en annan slags sinnlighet eller närvaro till djur och natur. En annan slags humanism där det sekulära inte utesluter sinnlighet, ihopkoppling med naturen, samspel och ett ekologiskt tänkande kan man också finna i åtminstone två av berättelserna.

Ett exempel på detta finns mycket tydligt i Hominids – karaktärerna där är ju små hippies egentligen. När personen från bergsfolket förstår att den snälla stammen förstår så mycket om djungeln ifrågasätter han varför de inte använder denna kunskap till att kontrollera den. Då förklarar de att det inte fungerar så, utan att allt måste få leva i harmoni osv. En av de mer fängslande delarna i Hästarnas dal är de sekvenser då Ayla tar hand om ett föl (efter att ha jagat och ätit upp mamman…). Hon döper fölet till Winnie, matar det, de följer varandra hela tiden, de känner av varandras rädsla och trygghet. De växer upp tillsammans i grottan och blir varandras familj. Sedan börjar Ayla sitta på hästen och slutligen rider hon. Hela tiden med samma känslighet inför varandras kroppar, viljor och känslor. Även här motstår människan, Ayla, att gå in i en antropocentriskt kontrollerande roll, utan hon blir kvar som en bland de övriga jordlingarna. Jag uppfattar att det intressanta uppstår just i de sekvenser där Ayla går in i relation med natur och djur jämfört med de mellanmänskliga intrigerna. Här handlar det om en känslighet inför den andre, och djup kontakt. Kontakten är inte religiös, men ändå sinnlig och mer än vad någon kan ta på eller bekräfta genom rationella beskrivningar.

I denna text har jag bara skrivit om populärkulturella berättelser och inget om vad vetenskapen säger. Vissa saker kan vi klarlägga genom att se hur hominider förr beblandade sig, hur de dog och hur de levde. Men hur de tänkte, pratade eller gjorde är fortfarande svårt att beskriva. I väntan på detta, och kanske som inspiration till detta, kan vi använda oss av kulturen och dess fantasi.

Neandertalarna och vi

Vi kan grubbla över den moraliska skulden, även om den förhoppningsvis är preskriberad i dag. De [Neandertalarna] var ju en sorts människor, men ändå inte riktigt som vi. Är deras död att jämföra med att utrota en djurart? Eller snarare att betrakta som ett folkmord?

En fantastiskt fin bok om vårt tidiga ursprung är Karin Bojs ”Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren”. Citatet ovan kommer från denna bok (s. 65) och tar upp frågan om vad som hände när Neandertalarna dog ut. De finns ju kvar i visst mänskligt dna, precis som Denisova och några andra utdöda människogrupper. Vad som är intressant i detta citat är att det sätter fingret på frågan om vad Neandertalarna var, eller är. Om Neandertalarna inte var människor utan djur så handlar det om utrotning, men om de ska räknas som människor så begick de dåvarande homo sapiens ett folkmord. Här framkommer i all sin tydlighet frågan om separation mellan människa/djur då folkmord är ett juridiskt begrepp som framkommit efter andra världskriget för att förhindra att dåliga saker sker inom arten människa. Vad detta inte tar hänsyn till är vilka övergrepp och mord som arten människa utför på resten av planeten.

Gränsen går någonstans. Mellan utrotning och folkmord. Mellan människa och djur. Mellan värde och inte. Mellan dåtid och nutid. Mellan art och annan art. Dessa gränser är inte fasta, utan alltid tillfälligt upprättade för att vi ska kunna förklara handlingar och acceptera dem som logiska.

Bojs bok börjar med en sammanblandning av cro magnon (ett annat namn på tidiga homo sapiens) och neandertalare. Ja, alltså, de har sex. Sedan följer Bojs människans historia framför allt efter det att Neandertalarna försvunnit och endast homo sapiens fanns kvar i Europa. Denna blogg, och projektet Unearthing the Human i sin helhet, handlar mest om tiden då det fanns fler människolinjer än homo sapiens. Neandertalarna är bara en av dessa grupper, men är den mest kända. Som Bojs sa var de en slags människor, men inte riktigt som vi. Titta neandertalaren på bilden nedan in i ögonen för att försöka se på vilket sätt han är som du, och på vilket sätt du är som han.

Rekonstruktion av Neandertalare från Natural History Museum, London. Väl värt ett besök!